Idag var det ett barn som sa till mig:
"Du är den bästa läraren. Det är för att du förklarar bra och du är snäll. Och jag vet att du är sträng för att du bryr dig om oss."
Jag höll på att börja grina.
Vår skola har en tradition av att barnen brukar ta med rosor till skolavslutningen. Det är helt frivilligt naturligtvis, och de väljer själva vilka de vill ge rosor till, om någon. Vissa ger till alla, vissa bara till en speciell. Men oavsett hur många rosor man får så är det en fantastisk känsla. Att stå där och möta det lilla barnet. Det lilla barnet man gör allt för att hjälpa, ibland genom att vända ut och in på sig själv. Så står hen där, med troskyldiga ögon och sträcker upp en ros. Som för att säga att just jag gjort något rätt. Man blir aldrig van ...
Och när man kommer hem och läser de små hemliga lapparna som är gömda i rosorna, de små korten med spretiga bokstäver. Tack för att du lär mig så mycket, jag kommer sakna dig ...
Man vänjer sig aldrig.
Visst är det tufft ibland. Jag har haft en extra tuff vecka nu där man funderar på både det ena och det andra. Det är en riktig bergodalbana i känslor det här yrket. Men att sitta med ett barn som plötsligt förstår, att få en förstulen kram i korridoren, att vara i badhuset och se den som kämpat med simmålen simma en hel längd och titta på en med strålande ögon, att höra en mamma säga att hennes barn för första gången tycker om matte, att stortjuta med en kollega när vi läser en text från ett barn med skrivsvårigheter som äntligen nått fram. När den underbara ungen äntligen förstår klockan. Och när eleven med åtgärdsprogram på åtgärdsprogram säger "Var det bara så lätt!?"
När den där rosen sträcks upp mot en. Och när en människa som nästan är för liten för att ha veckopeng förstår att jag är sträng för att jag bryr mig om dem.
Då grinar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar