Samarbetsövning

I veckan hade jag planerat en lektion i trean efter att vi arbetat mycket med skriftliga räknemetoder och talsorter. Jag var lite orolig för jag visste att lektionen krävde mycket i samarbetsförmåga och jag var osäker på om klassen skulle fixa det, även om jag hade höga förväntningar. Men jag bestämde mig för att testa.

Alltså ... jag gick in i klassrummet. Skrev instruktioner på tavlan.

* Lös problemet
* Räkna ut summan

Krav: Se till att alla har en uppgift.


Efter det hällde jag ut en halvfull plastpåse med låtsaspengar på mattan. Det var en redig hög. Eleverna stod helt ställda innan de började kommunicera. Tre tog ledningen och sa "Vi måste möblera om!" De flyttade runt borden i klassrummet och skapade ett stort bord där alla fick plats runtom. Så började kacklandet. De insåg omedelbart att det inte höll att prata i munnen på varandra. "Vi måste ha en ledare!"

Två förslag ropades ut och eleverna röstade fram. Ledaren tog kommando och delade ut ordet. De kom med förslag om hur de bäst kunde lösa problemet och två huvudförslag togs fram. Röstning skedde och efter det började de räkna. Alla satt verkligen och räknade, delade upp tusenlappar i en hög, hundralappar i en annan. Räknade ihop med skriftliga räknemetoder. När två grupper var klara adderade de sina summor och så vidare. Hela lektionen gick åt och med 35 sekunder till godo levererade gruppen ett svar. Jag var så rörd så jag var tårögd över samarbetet de visade upp.

Magiskt var det.

En fantastisk gåva

Idag var det ett barn som sa till mig:

"Du är den bästa läraren. Det är för att du förklarar bra och du är snäll. Och jag vet att du är sträng för att du bryr dig om oss."

Jag höll på att börja grina.

Vår skola har en tradition av att barnen brukar ta med rosor till skolavslutningen. Det är helt frivilligt naturligtvis, och de väljer själva vilka de vill ge rosor till, om någon. Vissa ger till alla, vissa bara till en speciell. Men oavsett hur många rosor man får så är det en fantastisk känsla. Att stå där och möta det lilla barnet. Det lilla barnet man gör allt för att hjälpa, ibland genom att vända ut och in på sig själv. Så står hen där, med troskyldiga ögon och sträcker upp en ros. Som för att säga att just jag gjort något rätt. Man blir aldrig van ...

Och när man kommer hem och läser de små hemliga lapparna som är gömda i rosorna, de små korten med spretiga bokstäver. Tack för att du lär mig så mycket, jag kommer sakna dig ...

Man vänjer sig aldrig.

Visst är det tufft ibland. Jag har haft en extra tuff vecka nu där man funderar på både det ena och det andra. Det är en riktig bergodalbana i känslor det här yrket. Men att sitta med ett barn som plötsligt förstår, att få en förstulen kram i korridoren, att vara i badhuset och se den som kämpat med simmålen simma en hel längd och titta på en med strålande ögon, att höra en mamma säga att hennes barn för första gången tycker om matte, att stortjuta med en kollega när vi läser en text från ett barn med skrivsvårigheter som äntligen nått fram. När den underbara ungen äntligen förstår klockan. Och när eleven med åtgärdsprogram på åtgärdsprogram säger "Var det bara så lätt!?"

När den där rosen sträcks upp mot en. Och när en människa som nästan är för liten för att ha veckopeng förstår att jag är sträng för att jag bryr mig om dem.

Då grinar jag.

Hur gick skattjakten då?

Det gick bra idag med skattjakten som jag skrev om igår. 

Engagemanget var stort, barnen förstod uppgiften även om jag inledningsvis undrade om instruktionerna var för komplicerade. Samarbetet var enormt, alla grupper lyckades, vissa efter två försök. 

Vid ett misslyckande gjorde de en kraftansträngning och räknade om allt och många diskussioner uppstod om var felet kunde ligga! Jag fick möjlighet att sitta med de barn som hade problem och stötta i olika skriftliga räknemetoder. 

När skatterna hittades ljöd spontanapplåd i klassrummet och barnen hoppade upp och ner av lycka! 

Det jag tog med mig är att alltid ha mycket tydliga instruktioner i början, talen ska verkligen vara lagom svåra för varje barn. Ett barn fick ett för svårt tal, det var en miss från mig. Dessutom blev ljudnivån hög, men det berodde inte på stök utan på ett enormt engagemang. Kommentarerna från barnen var att det var JÄTTEKUL! Vi tränade samarbete, problemlösning, felsökning, kommunikation, procedur och skriftliga räknemetoder. Lyckad lektion! Lycklig lärare. 😄

Skattjakt

I morgon ska jag testa på en ny uppgift, en skattjakt!

Eleverna är indelade i 5 grupper. Varje elev får ett eget subtraktionstal, till exempel 200-189, 176-54 etc. De räknar ut sitt eget tal och dubbelkollar kompisen. Därpå adderar barnen i gruppen sina svar och får en slutsumma.

Efter det ska de lista ut mönstret på brädet ovan, en tvåhundraruta, knacka upp rätt sten och om de räknat rätt kommer de att hitta en diamant under stenen.

En typisk uppgift där jag skapar och använder Minecraft som färdighetsträning, men det är som inspiration och startskott för dem att göra motsvarande banor till varandra, för räkna, det får man.

Själva skattjakten tog inte lång tid att bygga. Mina två pojkar loggade in och byggde banan tillsammans med mig, vi satt väl en halvtimme och hade familjetid tillsammans i spelets värld. Det som tog tid var att dubbel och trippelkolla alla svar, man vill ju inte vara den som räknade fel.

Å andra sidan hade säkert det gett klassen ett par sköna garv det med. ;)